Efter åtta år, två VM-guld och fler timmar på gymmet än jag kan räkna slutar jag tävla i calisthenics. Det är det svåraste beslut jag någonsin har tagit. Men det är rätt beslut, och jag vill berätta hela historien för dig.
Hur det började
För åtta år sedan var jag 23. Jag upptäckte freestyle calisthenics och bestämde mig för att köra fullt ut. Ärligt talat kändes det som att jag började ganska sent för en så fysiskt krävande sport. Jag tvivlade mycket på mig själv då. Vissa dagar kändes till och med en enda pull-up omöjlig.
Men jag fortsatte. Jag tog mig förbi tvivlen. Och ganska snabbt kände jag att den här sporten var gjord för mig.
En av de största anledningarna till att jag blev kvar i calisthenics var min pojkvän Daniel. Han var med från första dagen. Han pushade mig och trodde på mig, även när jag inte trodde på mig själv. Det är en sak att testa något nytt. Det är något helt annat att ha någon vid sin sida som ser vad du kan bli innan du ser det själv.
Vi tänkte att det kunde vara kul att dokumentera resan i sociala medier. Inga stora planer. Inga stora ambitioner. Vi ville bara dela med oss av upp- och nedgångarna, följa våra framsteg och kanske inspirera några på vägen.
Vad resan har gett mig
När jag ser tillbaka nu ser jag hur mycket jag har förändrats. Jag har blivit så mycket starkare. Inte bara i kroppen, utan i hur jag ser på mig själv. Jag har lärt mig att det aldrig är för sent att börja med något nytt. De största hindren är de du lägger i vägen för dig själv.
På den här resan har jag haft turen att inspirera tusentals människor. Inte bara i calisthenics, utan i träningsvärlden i stort. Jag ville visa att om du verkligen vill något kan du klara det. Oavsett vad.
Och alla meddelanden jag har fått från dig genom åren, där du skriver att jag har inspirerat dig eller förändrat ditt liv till det bättre, har gett mig bränsle. Ditt stöd och ditt engagemang har betytt allt för mig. Tillsammans har vi byggt något speciellt. En gemenskap som handlar om att försöka, misslyckas, resa sig och försöka igen.
Jag har alltid sagt att jag är här för att inspirera, skriva historia och lämna ett avtryck. Jag tror att jag har gjort allt det.
Varför slutar jag tävla?
Det korta svaret är enkelt: det är dags.
Men du förtjänar mer än så.
Redan första dagen jag började med freestyle calisthenics sa jag till mig själv att jag en dag skulle bli bäst i världen. Och nu, med resultaten i handen, har jag inte bara blivit världsmästare en gång. Jag har gjort det två gånger. Jag har tävlat mot de bästa atleterna i världen, och jag har vunnit.
Jag har nått alla mina mål. Jag har tagit mig förbi alla mina begränsningar och tvivel. Jag känner att jag inte har något mer att bevisa på tävlingsscenen.
Jag har ett citat tatuerat längs ryggraden: "My biggest enemy is me, and even I can't stop me." (Min största fiende är jag själv, och inte ens jag kan stoppa mig.) Det citatet har burit mig genom varje tävling, varje träningspass och varje stund av tvivel. Och nu bär det mig in i nästa kapitel också.
De andra skälen bakom beslutet
Sedan har vi företaget. Där vill jag lägga mer fokus. Förut var förberedelserna inför tävlingar alltid min högsta prioritet. På resor och under jobb som fotograferingar, videoinspelningar och innehållsproduktion hade jag alltid tävlingsträningen i bakhuvudet. Det blev nästan en ursäkt för att spara kraft och energi. Och ärligt talat fick företaget lida för det.
Sedan finns det personliga. Som många av er redan har gissat: barn. Inom en snar framtid vill Daniel och jag bilda familj. Men just nu lägger vi allt fokus på att först bygga en ljus, trygg och stabil framtid.
Det här kommer jag att sakna mest
Det här är den del som är svår att prata om.
Jag säger alltid att jag har idrottarsyndromet. Jag vet inte när jag ska sluta. Jag älskar känslan av att jobba hårt på gymmet varenda dag. Alla timmar där du möter rädslor, hinder och motgångar. Och sedan, på tävlingen, prestera bättre än du någonsin kunnat föreställa dig. Få resultaten du har jobbat så hårt för. Stå högst upp på pallen.
Den känslan går inte att slå. Och jag kommer att sakna den så mycket.
Jag har inte pratat så mycket om det här öppet förut, men jag hade inte den bästa barndomen. Mycket av mitt dåliga självförtroende och mina tvivel kommer därifrån. Träningen och tävlandet blev ett sätt för mig att fly verkligheten och bevisa för mig själv att jag duger. För den bekräftelsen saknade jag när jag växte upp.
Innan jag lärde mig att verkligen tycka om mig själv var jag så hård mot mig själv. Vann jag inte en tävling kändes det som att världen gick under. Jag kände mig värdelös. Men när jag vann var det som ett kvitto på att jag dög.
Jag har redan gråtit mycket över det här. Daniel och jag tog beslutet tillsammans. Det handlar om vår framtid. Och jag vet att det kommer att ta tid innan jag helt har accepterat det.
Det här har jag lärt mig
Pokalen är inte det enda beviset på att jag duger. Det handlar också om vägen dit. Att försöka, misslyckas, försöka igen, aldrig ge upp och njuta av varenda steg.
Jag började med sporten när jag var 23. Nu är jag 31, och det gör mig till den äldsta kvinnan som tävlar i calisthenics. Men jag var fortfarande i toppen. Och visade att allt är möjligt. Ålder är bara en siffra, så länge du har beslutsamhet och disciplin.
Det här är mitt val. Jag gör det på mina egna villkor. Det finns ingen skada som har fått mig att sluta. Jag är inte rädd för att göra skills och trick längre. Och ärligt talat gjorde det beslutet lite lättare.
Vad händer nu?
Först och främst kommer jag att fortsätta träna som en galning. Jag är beroende. Calisthenics är inte bara något jag har tävlat i. Det är min passion, min frihet, min terapi och mitt sätt att leva. Det kommer aldrig att ändras.
Jag kommer fortfarande att gå på event och tävlingar för att stötta mina vänner och lagkamrater. Och får jag chansen ställer jag gärna upp och uppträder.
Och att tävla igen? Vi får se. Kanske efter att jag har blivit mamma, om kroppen tillåter. Troligen inte i freestyle, men jag har funderat på att träna en annan gren. Weighted calisthenics, till exempel. Street lifting. Pull-ups och dips med vikt.
Det här kommer helt säkert att hända:
- Mer på YouTube. Jag har haft min kanal i flera år men inte varit aktiv på grund av tävlingarna. Nu blir det ändring på det. Träning, fitnessvideor och mer.
- Undervisning och coaching. Program, kurser och coaching av klienter. Det här brinner jag verkligen för.
- Calixpert med Daniel. Vår gemensamma YouTube-kanal, som handlar helt och hållet om att lära ut, med pass att följa och genomgångar.
- Nya sorters innehåll. Nu när jag inte är låst vid tävlingsförberedelser har jag plats för annat. Jag vill utmana mig själv i andra sporter, göra galna utmaningar och mer kreativt innehåll.
Vanliga frågor
Har Malin Malle Jansson slutat med calisthenics?
Nej. Jag slutar tävla i freestyle, inte med själva sporten. Calisthenics är mitt sätt att leva, och jag kommer att fortsätta träna, lära ut och skapa innehåll kring det.
Hur många gånger har Malin Malle vunnit VM i calisthenics?
Jag har vunnit VM i calisthenics två gånger. Det gör mig till tvåfaldig världsmästare i freestyle calisthenics i damklassen.
Kommer Malin Malle att tävla igen?
Kanske. Det är inte helt uteslutet. Om kroppen tillåter i framtiden kanske jag testar att tävla i en annan gren, som weighted calisthenics eller street lifting.
Hur gammal var Malin när hon började med calisthenics?
Jag började med freestyle calisthenics när jag var 23. Nu är jag 31, och det gjorde mig till den äldsta aktiva kvinnan i sporten på toppnivå.
Var kan jag följa Malin Malles träningsresa?
Här på malinmalle.com, på min YouTube-kanal och på Calixpert-kanalen som jag driver med Daniel. Jag är också aktiv på mina andra sociala medier.
Tack
Till alla som har varit med på den här resan: tack. Varje meddelande, varje kommentar, varje person som har sagt att jag inspirerat dem. Ni gav mig energi när jag behövde den som mest.
Det här är inget farväl. Det är början på något nytt. Jag finns kvar. Jag tränar fortfarande. Och jag kommer att fortsätta pusha dig att bli den starkaste versionen av dig själv.
Nu ser vi vad nästa kapitel har att erbjuda.
